Skylten nere

öppet i malmö

Usch, hörni – idag har jag mörka tankar. Triggervarning för prat om döden.

Detta är ju trots allt the internet så kanske inte lämpar sig att jag skriver om detta alltför tydligt – men för någon dag sedan fick jag reda på att en före detta medarbetare till mig gått bort under förmodligen rejält tragiska omständigheter (vilket i och för sig låter skitdumt, för när skulle det inte vara det?)

Som chef så vet man ju att man har potentialen att möjligen ha en stor inverkan i människors liv, och ibland inte – det beror helt på personen, vad hen vill och hur mycket man själv anstränger sig. Det här var en man som jag kom nära, så nära som man kanske kan men fortfarande behålla relationen på en proffsig nivå vilket ändå är viktigt för mig. (Jag tycker t.ex. att det blir konstigt – främst för medarbetaren – om man blir nära vän med sin chef, och sen ska man helt plötsligt behöva få korrigerande feedback av denne, då kan man bli väldigt sårad på ett personligt sätt).

Han var det största fanet av mitt fotograferande :). Jag vet inte riktigt hur det gick till – förmodligen råkade han se någon bild jag lagt upp någonstans och kollade vidare sen – men en dag så kom han till jobbet och skrek nästan;

“Du borde bli fotograf! Vilka underbara bilder du tar!!! Hur gör man, vilken kamera har du, hur får man bilderna sådär som du får dem?”

Sedermera blev han själv också jätteintresserad av fotograferande, och kom ofta och visade mig sina bilder som han jobbat med minns jag :). Jag tror inte att han visste att jag nu är fotograf, åtminstone på deltid. Det hade han nog gillat.

Han ville gärna hålla kontakten när jag sen lämnade företaget vi jobbade på – och det ville jag med, men sen blev det tyvärr som det så ofta blir för mig; inte mycket mer. Jag har ett så krävande jobb, och utöver det så mycket annat som är viktigt för mig som behöver min tid och energi (fotograferandet, tid och att göra saker med Lech och familjen) – så jag finner tyvärr ofta att jag inte hittar utrymme för att hålla igång nära relationer annat än de djupaste, fast jag verkligen vill.

Vi sågs någon gång ibland – jag blev också hembjuden till honom vid några tillfällen – och vi hade såklart varandra på sociala medier. Utifrån mitt perspektiv verkade han må så bra – och jag var här på andra sidan skärmen så glad för hans skull, för det verkade till exempel som att han hade så kul och var så aktiv med sin nya hund som familjen skaffat. Jag unnade honom verkligen att snart gå i pension och leva livet med sin familj.

Men så blev det inte.

Det känns så jävla läskigt att allt så plötsligt bara kan vara över. Så grymt.

Jag skulle vilja kontakta hans son och berätta hur stolt hans pappa var över honom, och hur mycket han pratade om honom på jobbet, och hur mycket det syntes att han älskade honom när han gjorde det. Men det kan jag ju inte – och jag hoppas och tror att han visste det ändå.

man i malmö

Avslutar en bild på min älskade Lech, som jag genuint och djupt uppskattar varje dag tillsammans med. Från en av våra otaliga äventyr i Malmö.

leave a comment

Leave a Reply

Your email address will not be published.