Hej, igen

Nu är det över ett år sedan jag uppdaterade hemsidan här – kanske närmare två? Och mycket har hänt under den tiden.

Först och främst – tusen tack till alla er underbara kunder som har hört av sig till mig, och jag beklagar att jag inte har varit aktiv eller så kommunikativ. Att ni har gillat era tidigare fotograferingar och har velat anlita mig som er fotograf igen har ett djupt och oerhört stort värde för mig – och jag är verkligen ledsen för att jag inte har kunnat fota er igen <3.

För det andra och näst främst – vi bor nu, av olika skäl, i Örebro. Vilken chock, va? Nu är det ganska exakt ett år sedan 2 vuxna, 1 barn och 4 katter rullade med en full bil upp hit och inväntade alla våra tillhörigheter som kom med flyttbilen dagen efter. Jag kommer fortfarande ihåg exakt hur det kändes att lägga sig på den alldeles för billiga och därmed totalt kassa luftmadrassen på golvet i den helt tomma och mörka lägenheten, och undra hur allt det här skulle gå.

Att orkestrera en sådan lång flytt kommer ju med sina utmaningar och praktiska åtaganden – men vi hade på många sätt tur och lyckades trots en väldigt utmanande och brådskande situation få vår lägenhet såld, och en ny bostad ordnad (som vi fick ta osedd – vilket ju kunde ha blivit lite hur som helst, men vi hade tur även där 🙂 ). I efterhand förstår jag inte riktigt hur vi fick ihop det, men det löste sig på något sätt.

Det projektet var stort, men det som verkligen blev droppen som rann över var kedjan av de oerhört skrämmande hälsoproblem som gjorde sitt inträde i vår familj under den här perioden. Det är kanske först nu jag har fått en aning distans till allt, och kan börja lappa ihop det som trasats sönder inom mig.

För att bara övergripande beskriva det översta lagret av situationen – att under en så lång tid först leva i ovisshet över om min älskade Lech är livsfarligt sjuk eller inte, och sedan under en nästan lika lång tid undra detsamma över mig själv… det är en upplevelse jag har svårt att beskriva – i synnerhet såhär på internet 🙂 . Och den gör mig fortfarande rädd – och också fylld av ödmjukhet och empati inför att det är så många människor som det värsta av allt drabbar, varje dag.

Allt gick inte bra för oss och vår familj – men det värsta hände inte. För vilket jag gör mitt bästa för att vakna tacksam över varje morgon, och det ska jag verkligen försöka fortsätta med. Det är ju inte alltid så lätt – vi människor har ju en tendens att relativisera allt, vilket säkert är en bra förmåga att ha i många sammanhang men inte just då det kommer till att vara tacksam för nuet 🙂 – men here’s to trying!

Då detta ändå är en fotografblogg så avslutar jag med några nyare bilder från min kamerarulle – inte nya då jag inte plockat upp utrustningen på ett tag, men förhoppningsvis med en fin sommarkänsla ändå :).